Jo, jag vet att det finns en uppsjö av romaner som handlar om Amerikanska Medelklassfamiljer På Gränsen Till Sammanbrott. Joyce Carol Oates har väl ensam stått för ca en tredjedel av alla på bokmarknaden. Och Jodi Picoult ligger inte långt efter, med bl.a. sina romaner Allt för min syster och den senaste, Den tionde kretsen. Ändå känns det som att hon faktiskt har åstadkommit något nytt inom denna annars rätt uttjatade genre.
Familjen Stone är på ytan den perfekta familjen. Mamma Laura Stone jobbar som universitetslektor med renässansfilosofen Dante som specialitet, pappa Daniel Stone är serietecknare och gör prisbelönta actionserier och dottern Trixie är populär, söt och välartad. Eller..? Självklart är det inte så enkelt. Skrapar man lite på ytan finner man att Laura har en affär med en av sina studenter och att Trixie inte riktigt kan hantera att hennes förhållande med skolans populäraste hockeyspelare är slut. Båda två mår riktigt dåligt och Daniel väljer att blunda för alla tecken, trots att de är alldeles för tydliga. Istället flyr han in i sin senaste serieskapelse Wildclaw, om en man som kämpar mot sina inre – och yttre – demoner, samtidigt som han försöker hämta tillbaka sin dotter från helvetets nedersta krets.
Fasaden rämnar slutligen när Trixie blir våldtagen på en fest. Ingen i familjen kan längre blunda för hur främmande de har blivit för varandra. Och att hitta tillbaka till den perfekta enhet de en gång utgjorde visar sig vara svårt, för att inte säga omöjligt.
Det som räddar den här berättelsen från att bli alldeles för såsig och sentimental är att det faktiskt händer saker och ting hela tiden. Picoult håller spänningen uppe genom att dels låta berättelsen om äktenskap-i-kris och olycklig-tonåring-med-självdestruktiva-tendenser bli ett riktigt mordmysterium, dels genom att låta läsaren följa med Daniel på en resa tillbaka till hans förflutna och dels genom att varva text med serierutor. Vi har sett det förr i t.ex. Bo R. Holmbergs ungdomsroman Eddie Bolander & jag, och resultatet är i båda fallen faktiskt inte så dumt. I Picoults roman får läsaren följa Daniel Stones serie Wildclaw, sida för sida, som en parallelhistoria till ramberättelsen. Resultatet blir att man dras in båda händelseförloppen och med spänning följer dem båda. Visserligen hade teckningsjobbet kunnat vara bättre, men när Picoult beskriver hur Daniel kämpar med vissa illustrationer, och man sedan får se teckningen i fråga på nästa uppslag, skapar det hela en stark känsla av autenticitet och igenkännande. Och jag vet att jag kan vara överdrivet kritisk ibland, som självutnämnd seriekonnässör… så det övervägande intrycket är ändå: Kul!
Mitt slutbetyg är en stark trea, inte minst tack vare Daniels karaktär, som är väldigt sympatisk, och att kombinationen serie och roman funkar överraskande bra.
Finns boken inne på biblioteket?
/Sara
