Nu har jag äntligen läst den! Gör det du också.
Åsa Linderborg har skrivit om sin uppväxt med sin alkoholiserade ensamstående pappa. Bara den beskrivningen gör att man tror att boken ska skildra en uppväxt i total misär. Och visst lever de i misär, utan lakan i sängarna och utan att tvätta sig och utan pengar till mat. Men mitt i allt elände finns också stor, stor kärlek.
Åsa och hennes pappa lever ensamma sedan mamman en dag lämnat dem. Man förstår ju att det beskedet egentligen inte kan komma helt utan förvarning, men pappan har blundat för det uppenbara och blir helt chockad. Han tröstar sig och dövar sin ångest med alkohol. Samtidigt sätter han en ära i att visa att han minsann kan ta hand om hemmet minst lika bra som ett fruntimmer. Han pysslar och fixar, men bakom fasaden rämnar allt.
Det finns så många eländesskildringar där David Pelzers bok Pojken som kallades Det är en av de allra mest populära. Mig äger ingen är inte alls lika nattsvart. Här finns som sagt stor kärlek, men också många andra vuxna som tar hand om och hjälper till så gott de kan. Men visst är det sorgligt. Att man älskar sina barn räcker tyvärr inte för att man ska vara en lämplig förälder.
/Anna
Finns boken inne på biblioteket?
Etiketter biografi, uppväxtskildring
juni 25, 2008 kl 4:32 e m |
Den här läste jag och min man förra sommaren. Vi gilladen den också jättemycket. Visst är det en eländesskildring men långt ifrån det elände som David Pelzer ger i sina böcker. Åsa Linderborg skriver rakt, ärligt och nyanserat om sitt liv med den allt mer alkoholiserade pappan.
Har du inte läst den ännu så kan jag varmt rekommendera den som sommarläsning.
/Anita