Hjälp jag heter Zbigniew av Zbigniew Kuklarz är en fantastisk svart fars om en ung mans uppväxt i en förort till Stockholm med ett förnamn som ingen kan uttala och ett efternamn som lockar till snuskiga skämt. Det är inte lätt att bo i Sverige och heta Zbigniew Kuklarz, får vi lära oss. Författarnamnet, som är detsamma som huvudpersonens, är visserligen en pseudonym, men det polska ursprunget är nog så autentiskt och de självbiografiska inslagen är många. Att han har valt att skriva under pseudonym är lätt att förstå, beskrivningarna av släktingarna är inte nådiga. Men detta faktum visar också än tydligare huvudpersonens, och kanske även författarens, kluvna förhållande till sitt ursprung. Han står mitt emellan två kulturer, vill vara den svenskaste av alla svenskar och har ett hat-kärleks-förhållande till alla polska traditioner.
Hela släkten Kuklarz är samlad för att fira fyrtioårsfest. Det är Zbigniews syster Agnieszka som fyller år. Med på festen är bland andra syskonens far som repar sig från prostatacancer och deras gamla barnvakt som kommit ända från Polen samt Zbigniews svenska hustru och deras barn. Spriten flödar som sig bör, liksom hemlandsnostalgin. Och självklart väcks både nya och gamla konflikter till liv. Ingenting blir som bekant bättre av för mycket alkohol. Det är sorgliga levnadsöden som beskrivs, men på ett fantastiskt roligt sätt. Den bästa humorn måste kanske ha en mörk klangbotten.
Nu ser jag fram emot att läsa Kuklarzs nya roman Anteckningar från en liten Fiat, som kom tidigare i år.
/Anna
Etiketter familj, förorten, invandrare, Polen, uppväxtskildring
