Hårdkokta deckare!

Jag upptäckte något väldigt roligt alldeles nyss. Visste ni att man kan söka i bibliotekens katalog på ämnesordet Hårdkokta deckare? Visserligen får du inte så många träffar, och de flesta verkar vara på finska (hur man nu ska tolka det? Är det extra hårdkokt på finska?), men jag blir bara så glad över att det går!

Om du undrar över hur jag kom på det här, så kan jag berätta det. I helgen tittade jag nämligen på en film med en av mina favvis-skådisar John Cusack: The grifters från 1990, regisserad av Stephen Frears (kanske mer känd för filmerna High Fidelity, även den en Cusack-rulle, och The Queen med underbara Helen Mirren i titelrollen) och baserad på en roman av Jim Thompson. När jag skulle slå upp titeln The grifters i bibliotekens katalog fick jag upp romanen, och noterade att den blivit kategoriserad med just ämnesordet Hårdkokta deckare. Häpp!

Handligen låter lite komplicerad, men är mycket lättare att följa än man kan tro: John Cusack spelar en småskurk vid namn Roy, som tjänar sitt dagliga bröd på att fuska till sig för mycket växel i baren, luras i kortspel och andra småbrott. Han dejtar den vackra Myra (Annette Bening), som också arbetar som bedragare – men det vet han inte om! Och Myra tror att Roy är försäljare! Håhå, intrigerna tätnar. En dag kommer Roys mamma Lilly (Anjelica Huston) på besök. Hon arbetar som bedragare åt en book maker i Baltimore och driver upp oddsen på hästkapplöpningar. Dessutom snor hon åt sig en ganska substansiell del av sin arbetsgivares vinst, vilket kommer att ha stor betydelse för händelsernas utveckling.

Roy blir misshandlad under ett av sina trick, och hamnar på sjukhus med inre blödningar. På sjukhuset träffas Myra och Lilly och omedelbar avsky uppstår. Efter att ha grälat med sin son lämnar Lilly sjukhuset och Roy och Myra åker på semester. Sen kan jag tyvärr inte berätta mer, för det skulle avslöja lite för mycket av handlingen… men hörni, vilken himla bra film det är. Jag har inte läst Thompsons roman, men jag slår vad om att den är lika spännande och intrikat som filmen – den klassas ju trots allt som en Hårdkokt deckare…

Läs mer om filmen här. Tyvärr finns den inte att låna på Biblioteken i Botkyrka, men du kan ju börja med att läsa boken!

Finns boken inne på biblioteket?

/Sara

Mahasweta Devi och Indiska biblioteket

Indiska biblioteket är en bokserie på sammanlagt tio indiska titlar översatta till svenska. Bakom bokserien står Svensk-indiska översättningsprojektet, startat 1998, som är ett samarbetsforum för svenska och indiska författare, översättare och bokförlag. Syftet med Indiska biblioteket är att presentera modern indisk skönlitteratur till den svenska publiken. Bakom varje titel finns ett grundligt arbete för att fånga upp de mest betydelsefulla författarskapen från området. De översättare som är kopplade till projektet har jobbat hårt för att lyckas med det ofta svåra och otacksamma uppdraget med att översätta från tredje språk. De texter som ursprungligen är skrivna på bengali, hindi eller andra indiska språk översätts till svenska via engelska, i ständigt jämförelse med originaltexterna och i tätt och fruktbart samarbete med lokala översättare och författare. Översättningsprojektet samverkar med tidskriften Karavan och stöds av SIDA.

 

Mahasweta Devi föddes 1926 i nuvarande Bangladesh men familjen flyttade tidigt till Kolkata (Calcutta) i Indien. Hon debuterade 1956 och sedan dess har hon skrivit mer än hundra böcker: romaner, noveller, barnböcker, dramer och politiska artiklar. Devi skriver på bengali och är en mycket känd och älskad författare, men framför allt en respekterad politisk aktivist som har engagerat sig starkt i Indiens stamfolks öde. Hennes böcker är översatta till många olika indiska språk men det var tack vare den engelska översättningen av hennes mest betydelsefulla texter som Mahasweta Devi blev också känd och uppskattad i västvärlden.

 

Branden i hjärtat är en samling berättelser skrivna under 80-talet. Att skriva noveller, berättelser eller korta romaner är mycket vanligt i Indien. En av anledningarna sägs vara svårigheter med publiceringen. En berättelse får lättare plats i en tidning eller kan spridas enklare och billigare än en stor roman. Var och en av Mahasweta Devis noveller rymmer ändå en hel värld, är teknisk sett fulländade och kan med behåll läsas separat. I Branden i hjärtat presenteras tio berättelser, med ett förord av Birgitta Wallin, en av eldsjälarna från Svensk-indiska översättarprojektet, och ett efterord av Jan Stolpe, som har översatt nio av de tio berättelserna i boken (den tionde är översatt av Wallin). Vidare följer också en intervju med författaren, en ordlista, noggranna noter och annat viktigt informationsmaterial.

 

Mahasweta Devi ger röst i sina berättelser åt östra Bengalens ursprungsbefolkningen, i boken kallat stamfolket. Det är främst kvinnor vars öden ter sig oerhörd grymma och obegripliga för en läsare från västvärlden. Berättelserna är sakliga, tonen lågmäld men intensiv och språket vackert och drömmande trots ohyggligheterna som skildras. Mahasweta Devi lyckas blotta en verklighet som berör och upprör men utan att falla in i propagandatext eller brandtal. Branden i hjärtat är litteraturen när det är som bäst: ett öppet fönster till en värld som vi kanske inte visste så mycket om och som skildras med känsla, integritet och hög litterär kvalitet. Vi hoppas på flera översättningar av den här stora indiska författaren.

 

 

Lilian

 

Följande titlar från Indiska biblioteket finns att låna på biblioteken i Botkyrka:

 

Branden i hjärtat. Berättelser från Bengalen. Mahasweta Devi

Lyssna min dotter. Krishna Sobti

Kärlek, uppror och kardemummakärnor. Indiska noveller

Den heliga papegojan- och andra historier om Akbar och Birbal.

Dagar i Mahuldiha. Berättelser och reportage från östra Indien. Anita Agnihotri

Under mangoträdet. V M Basheer

 

Welcome to Suburbia

Familjen Wheeler på Revolutionary Road eller revolutionärerna på Wheeler Road? Denna ordvits får berättelsens dåre, klassisk sanningssägare, till när han genomskådar sjukan som heter livslögn eller varför inte ”fast i förorten” som April och Frank Wheeler lider av. Speciella är de, inte som alla andra, trots att de precis som de flesta andra i området bor i ett förtjusande hus vitt hus och har två barn. Alkohol, otrohet, distans och hårda ord är dock ovedersägliga bevis på att lögnen inte håller. Aprils fantastiska utväg att familjen ska flytta till Paris och hon bli familjeförsörjare rämnar, om inte förr så när hon upptäcker att hon är gravid med deras tredje barn. Men April tycker att hon dragit sitt strå till det amerikanska 50-talets idylliska förortsliv och är inte lycklig alls. Är det tillåtet att kalla sitt barn för misstag för att det är ett tecken på att du etablerat dig i ett liv i förorten du inte alls är nöjd med? Frank är kanske inte heller lycklig, men han är ingen misslyckad skådespelare och hemmafru utan en kontorsarbetare som kläckt en idé som betyder stora inkomster. Och han är enligt April det främsta av allt – en man.

Ytterligare en mamma i samma amerikanska 50-tal, men en annan historia slänger en misslyckad födelsedagstårta i soporna, trycker ner sömntabletterna i handväskan, lämnar sonen hos grannen och tar in på motell för att ta livet av sig. Hon står inte heller ut – vare sig med att leva eller dö.

Ta reda på hur det går i Revolutionary Road av Richard Yates och Timmarna av Michael Cunningham.

/Ika

No och jag av Delphine de Vigan

”Ikväll är det för sent, det är för sent för allt, det är det jag tänker, det är det som ständigt återkommer i mina tankar, det är för sent för henne, och jag måste åka hem.

   I vilket ögonblick blev det försent? Hur länge har det varit försent? Var det försent redan första dagen jag såg henne, eller för ett halvår, två år, fem år sedan? Kan man göra något åt det? Hur kommer det sig att man vid arton års ålder blir hemlös, utan att ha någonting, utan en enda människa? Är vi så små, så oändligt små, att världen som är så oändligt stor fortsätter snurra och skiter fullständigt i var vi sover?”

 

Dessa frågor ställer sig Lou Bertignac, en parisisk 13-åring med 160 i IQ. Lou har hoppat över två årskurser, men har svårt att passa in med de andra flickorna i klassen eftersom hon varken kan knyta skorna på vettigt sätt, eller få sina bröst att växa. Hon spenderar sin fritid med att utföra olika experiment, som att t.ex. jämföra innehållet i olika färdigrätter. Hemma finns en djupt deprimerad mamma och en pappa som försöker hålla familjens fasad uppe. En dag när Lou utövar en av sina favoritsysslor, att studera människor på Gare d’Austerlitz, möter hon den hemlösa No. Lou bestämmer sig för att intervjua No till ett föredrag i skolan som en översittare till magister har övertygat henne om att göra, trots att Lou faktiskt avskyr föredrag. Mötena med No leder till en märklig vänskap som drar in Lou i de hemlösas verklighet.

 

”Min anteckningsbok är full, jag har gjort ytterligare efterforskningar på internet, jag har samlat artiklar, nosat upp undersökningar, sammanfattat siffror, statistik, tendenser, men ingenting av det betyder något, ingenting av allt detta är begripligt, inte ens med världens högsta IQ, jag sitter där med krossat hjärta, stum, mitt emot henne och jag har inga svar, jag sitter där som förlamad, när jag bara hade behövt ta hennes hand och säga följ med mig hem.”

 

No och jag av Delphine de Vigan har hållit mig på spänn hela helgen. Efter att ha läst ut boken sitter känslan av vanmakt och uppgivenhet inför hemlösas förhållanden kvar som en sten i bröstet. Samtidigt förmedlar den också hur viktigt det är med vänskap, familj och stöd i största allmänhet, och hur bräckligt livet kan vara för dem som har blivit utan. Det här är en bok som nog inte kan lämna någon oberörd. Jag uppmanar er: Läs den!

 

Finns No och jag inne på biblioteket?

 

Läs mer om boken på Sekwa förlags hemsida.

 

/Amelie

Boktipsande webbplats

För den som läser bokbloggar som Bokhora eller är aktiv användare av communitys som Librarything finns det nu en ny webbplats: Bok.nu att upptäcka. Webbplatsen skiljer sig lite grann från de ovanstående genom att dess stora funktion är att boktipsa dig om böcker som den tror att du kommer att gilla genom att lokalisera din ”smak”. Genom att du själv betygsätter böcker som du har läst kan systemet lista ut vilka typer av böcker som du skulle tänkas gilla. Du kan även välja en kategori eller genre, som till exempel ”Konstnärsmiljö” och få tips på böcker som innehåller det. Webbplatsen fungerar även som ett community där du kan diskutera böcker med andra medlemmar, göra listor med dina favoritböcker eller lista böcker som du vill läsa framöver.

Jag gillar Bok.nu, kanske för att jag är en person som alltid går igång på nya sociala webbplatser eller för att jag som bibliotekarie vill ha tips på nya böcker och göra listor för olika genrer. Det som får mig att fastna är att det är väldigt enkelt och att man på kort tid hinner betygsätta böcker och fylla sina listor. Så småningom kommer jag säkert använda det som en påminnelse för när jag en dag har lästorka och därför kollar listan ”Tänker läsa”. Jag får troligtvis en aha-känsla över att just den boken som jag ville läsa för 3 månader sen passar alldeles utmärkt att läsa nu.

Läs mer om Bok.nu här.

/Andrea

Styggelsen av Amanda Hellberg

Det har skrivits om skräck förut här på bloggen, och jag erkänner att det mest är jag själv som har stått för de inläggen. Jag gillar skräck. Korrigering: jag älskar skräck. Och jag är jätteglad över alla de svenska författare som börjat skriva riktig skräck: John Ajvide Lindqvist, C. J. Håkansson, Johan Roman, Amanda Hellberg, m.fl. Imorse läste jag ut Amanda Hellbergs debutroman Styggelsen, på pendeltåget på väg till jobbet. 

Romanen är uppdelad i två delar: 1946-1952 och Sommaren 2006. I första delen följer vi tolvåriga tattarflickan Singa som är klärvoyant. Hon och hennes far försörjer sig som kringresande marknadsartister, där Singas mediala förmåga exploateras på ett rätt billigt sätt. Icke desto mindre är det deras liv, och Singa vet inte om något annat. En dag anländer de till Västgöraslätten och Skardala Marken, och där får det frikyrkliga/parapsykologiska syskonparet Evander nys om Singas gåva. Systern Eva, bjuder Singa på en parapsykologiföreställning, som en slags välgörenhetsaktion – men hennes motiv är betydligt mörkare än så.

60 år senare sommarjobbar den unga Maja som städare på gamla vårdhemmet i Skardala. Hennes morfar har precis flyttat in där, och fått en ny rumskamrat. Men han verkar vara så rädd för henne..? Och Maja börjar känna en märklig närvaro vart hon än går – som om hon inte var ensam. Är det någon som försöker säga henne något? De två berättelserna vävs samman på ett otroligt snillrikt sätt

För att vara en debutroman så är det här något alldeles i hästväg. Jag är nog mest tacksam över att Hellberg kan skriva, och då menar jag med en prosa som inte bara till nöds hänger ihop, utan verkligen habilt. Hennes tonfall ligger ganska nära klassiska berättare som Selma Lagerlöf eller Maria Gripe, inte minst i hennes bruk av idiomatiska och dialektala uttryck (för en annan, som är från Älvsborg, går det emellanåt rysningar av igenkännande över ryggen), och i hennes förmåga att skapa kristallklara bilder av händelseförloppet. När det gäller dessa bilder associerar jag främst till von Triers Riget-filmer, men också till Daphne du Maurier och Ira Levin. Vardaglighet övergår ögonblickssnabbt till mardrömsscenario, för att i nästa sekund återvända till det välkända och trygga. Jag är också väldigt imponerad av personskildringen, där ingen bifigur är för obetydlig för att inte förses med namn, ansikte, lukt och ljud. Berättelsens upplösning är efterlängtad (det blev nästan outhärdligt spännande till slut), mycket väl sammanhängande och helt perfekt balanserad mellan triumf och vemod.

Japp, det här är en höjdare. Jag ser enormt mycket fram emot att läsa Hellbergs kommande böcker (som jag bara hoppas kommer att komma, har dock inte fått någon bekräftelse på mitt önskemål), för den här människan är helt enkelt en riktigt bra författare.

Man kan kolla in Amanda Hellbergs hemsida här, och man kan läsa SvD:s recension av Styggelsen här.

Finns boken inne på biblioteket?

/Sara

The Mom Song

Den här filmen skickade min mamma till mig imorse. Jag är säker på att den även kan väcka igenkännande leenden hos en del pappor, men tja… den heter vad den heter av en anledning, misstänker jag. Hur som helst – alla föräldrar, varsågoda!

/Sara

The mother of all snyftare

Förra veckan hade jag och några kollegor förmånen att få gå på förhandsvisning av I taket lyser stjärnorna. En fantastisk film. En snyftare av stora mått för alla åldrar. Johanna Thydells bok som filmen bygger på är även den mycket läsvärd i alla åldrar. Vi har tidigare skrivit om boken och filmen i vår ungdomsblogg. Ämnet; en mamma som dör i cancer och tonårsdotterns kamp för att överleva och kunna gå vidare lämnar ingen oberörd, det kan jag försäkra.

Kanske inte så konstigt att vi kom att prata om andra snyftare genom tiderna. Kanske inte heller så konstigt att vi kom att prata om the mother of all snyftare, Ömhetsbevis. Så döm om min förvåning när jag dagen efter kollade in nyinköpta filmer till biblioteket och finner just nämnda Ömhetsbevis.

Alla som haft en mamma (och det har vi ju alla) kommer ha behållning av båda dessa filmer. Men självklart handlar det i första hand om mor-dotter relationer. I absurd sammanfattning har de två filmerna samma handling; mamma är döende i cancer och brottas mellan att försöka ta hand om sitt/sina barn och att bli alltmer beroende av sin egen kontrollerande mamma. Mormor brottas mellan att försöka vara ett starkt stöd för sin dotter och sina barnbarn och den oändliga sorgen i att förlora sitt eget barn. Barnen brottas med det stora sveket som sakta drabbar dem i och med att mamma kommer dö och en önskan att fortsätta leva ett vanligt liv.  I taket lyser stjärnorna ger nästan helt tonårsdotterns perspektiv, medan Ömhetsbevis berättar historien framförallt utifrån mammans och mormoderns perspektiv.

Ömhetsbevis kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. När filmen kom 1983 var jag tio år och fick följa med min mamma på bio. Sedan dess räcker det med att se några korta glimtar av filmen, så trillar tårarna. Det är helt oemotståndligt. Självklart minns jag för alltid scenen när Debra Winger tar farväl av sina barn. Men nu när jag har egna barn har jag allt större förståelse för MacLaine när hon klättrar ner i dotterns spjälsäng för att förvissa sig om att hon andas (förut tyckte jag bara att hon var knäpp!). 

Det här är en film du bara måste se. Och det är inte bara jag som tycker det, om jag inte minns fel fick filmen fyra Oscars, bl a för Bästa film.

Om du själv vill hålla dig uppdaterad när det gäller nyheter på biblioteket, så finns det två bra tjänster i vår katalog. Dels kan du välja att titta på nyhetslistor på det som inkommit under föregående månad. Våra nyhetslistor finner du här. Dels kan du välja att få mail med nyheter inom de kategorier du själv väljer. Då måste du logga in med ditt lånekortsnummer och pinkod. Nyhetsservicen finner du här. Båda funktionerna finns i bibliotekskatalogens vänstermarginal.

/Anna B

Våga vara kvinna, mor och konstnär

Att bli tagen på allvar som kvinnlig konstnär och författare under slutet av 1800-talet var inte självklart trots att frågan om kvinnans rättigheter och ställning som hustru, mor och konstnär vid denna tid, närmare bestämt 1880-talet, stod högst på dagordningen. Att det var de nordiska författarnas uppgift att ställa problem under debatt hade George Brandes kungjort under ett seminarium i Köpenhamn vilket gav upphov till en bred repertoar av problematiserande, samhällskritisk dramatik (med ett annat ord ”indignationslitteratur”). Till de kvinnor som hade självförtroende nog att skriva dramatik, vilket herrar som August Strindberg, Henrik Ibsen och Björnstjerne Björnson ägnade sig åt, hörde Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell och Anne Charlotte Leffler. Deras dramatik var mycket populär. Alfhild Agrells uppskattade stycke Räddad (1882) uppfördes inte mindre än 26 gånger på två år på Kungliga Dramatiska Teatern. (Som en jämförelse kan nämnas att Strindbergs pjäser i genomsnitt uppfördes 10 gånger.)

Den politiska och delvis melodramatiska Räddad kan med stor behållning läsas som en direkt replik på Ibsens kontroversiella Ett dockhem som gavs ut 1879. Precis som Nora vantrivs Viola i sitt konservativa, kvävande äktenskap och längtar efter ett annat liv. I slutet av pjäsen står hon beredd att ensam möta det verkliga samhället. Skillnaden mellan Agrells och Ibsens frihetstörstande kvinnor är dock att Ibsen lämnar Nora på tröskeln till det trånga lilla dockhemmet och framtiden tycks i just det ögonblicket ligga öppen. (Vid urpremiären av Ett dockhem vann dock Torvald flest av kritikernas sympatier och många uppfattade det som mer upprörande att Nora lämnade sina barn än sin man.) Agrell går ett steg längre än Ibsen och föreställer sig vad som kan hända den kvinna som förlupit hemmet, till exempel att hon kommer att förlora vårdnaden om sitt barn. Enda sättet för Agrell att frigöra Viola från äktenskapets begränsningar är att döda hennes barn. Barnets död är symbolisk och ett straff för att modern inte tidigare brutit sig ur äktenskapets fängsel: ”Hade jag gått förr, hade kanske Alf levat ännu” men det är också mannens verk: ”Det är ni som förgiftat modern, och då måste ju barnet dö”. Det är ett oförsonligt, desillusionerat och en smula melodramatiskt bidrag i en litterär samtid som sätter samhälle, äktenskap och kvinnans såväl rättigheter som skyldigheter under debatt.

/Ika

Familjens nya leksaker

Så är då äntligen glada julen slut, slut, slut (och ärligt talat var det ganska länge sedan). Förhoppningsvis har alla fått det de önskade sig allra mest. I år är vi faktiskt så lyckligt lottade i vår familj. 4-åringen fick en prinsessklänning och 1-åringen fick ett garage till sina älskade bilar (inte så svårt att gissa könet på respektive unge, där inte).  Vi vuxna fick visserligen köpa vår nya leksak själv och dessutom väntade vi till mellandagsrean, men i alla fall… En riktig systemkamera, fy fabian va jag blir glad!

Så nu ska jag inspektera böckerna på hyllan märkt Pna. Som alla flitiga biblioteksbesökare vet så är böckerna på biblioteket sorterade efter ett speciellt system. När man för några år sedan var nybliven bibliotekarie ville man ju visa sig duktig och helst kunna rabbla hela SAB-systemet både framlänges och baklänges. Nu några år senare har faktiskt stora delar av det fastnat. Men ett av de allra första signa jag lärde mig var just Pna – Fotografering. Det lånas en hel del böcker om fotografering, men själv har jag tidigare aldrig lånat någon. Men en första inventering säger  mig att det inte är några smidiga fälthandböcker vi pratar om. De är stora och tunga, inget man vill släpa med sig ut i en skogsdunge för att lära sig fota myrstackar på bästa sätt.

Som vanligt kan man ju hitta en hel del intressanta saker på nätet. En varning är dock på sin plats, det här är inte lämpligt för känsliga fotografer. Det skar rejält i hjärtat på ett par fotointresserade släktingar.

/Anna B