Det är inte utan att man känner ett primalskrik bubbla upp i strupen när man läser bloggen Skriet från kärnfamiljen. Författarna till både bloggens inlägg och boken som bloggen ursprungligen bygger på heter Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén genomskådar allt som har med familjeliv att göra – och de är skoningslösa.
Är det viktigare med en nyrenoverad hall än ett schysst sexliv? Hur bra mår egentligen svenska yrkesarbetande mammor, varför tar papporna fortfarande bara ut 20% av föräldraledigheten och varför skiljer sig hälften av alla småbarnsföräldrar? Det är bara en bråkdel av alla frågor som belyses i bloggen (och boken), och som gör Tinni och Rebecka rent ut sagt jäkligt förbannade.
Som aspirant på det där småbarnsförälderlivet (japp, snart är jag en av er…) känner jag lite såhär ungefär: ÄNTLIGEN!!! Äntligen två som tänker som jag! Och som säger det högt och ljudligt. För jag har också undrat – ska det verkligen behöva vara sådär? Kommer jag och min man att släppa de krav på jämställdhet i hemmet, som vi lever efter idag, så fort vi blir föräldrar? Kommer jag att kräva att få ta ut 75% av föräldradagarna? Kommer han att vabba lika ofta? Ska vårt barn bli en duktig flicka, som lär sig att lyssna och känna efter och hjälpa till, eller en tuff kille som vågar säga vad han tycker till alla? Jag erkänner villigt att alltsammans känns skrämmande, och jag önskar att det fanns ett sätt att försäkra sig om att vi kommer att klara av vårt familjebildande utan att trampa ner i de värsta genusfällorna. Kanske kan Tinni och Rebecka åtminstone lära mig att se var de finns?
Här har man bloggat om boken på Bokhora.se. Välformulerat!
/Sara
Boken Vi måste prata om Kevin fick en del uppmärksamhet när den gavs ut 2006. Här ger Lionel Shriver röst åt en mamma vars son just begått en skolskjutning. Kevin har gått in i sin skola och skjutit ett antal elever och lärare. Föräldrarna är skilda och har inte mycket kontakt. Nu försöker mamman förstå hur det kunde hända. Hon skriver brev till sin ex-man som hon inte ens vet om de blir lästa. Man förstår att Kevin är en på ytan helt vanlig pojke, men samtidigt har mamman alltid haft på känn att någonting är fel. Det här är en helt fiktiv historia. Shriver har inga ambitioner att förklara alla skolskjutningar. Men det är en berättelse som är väl värd att läsa. Det jag framförallt tar med mig från den här boken är – blunda inte för problemen, ta tag i dem medan de är små och hanterbara.
”Kärleken är dödens motsats” lär Roberto Saviano i sitt förtätade lilla verk med denna titel om sjuttonåriga Maria som sörjer det liv som inte hann bli verklighet för att hennes pojkvän Enzo omkom under ett fredsbevarande uppdrag i Afghanistan. För pengarna han tjänade skulle de gifta sig och ta ett banklån för att köpa bostad. Ensamma, sorgklädda Maria går igenom minnen av deras år tillsammans och små detaljer om Enzo som att han tyckte om pressad apelsinsaft på morgonen, liftade med lastbilschaufförer för att se boxningsmatcher och inte ville kyssas i familjens närvaro. Allt hon har kvar av deras gemensamma liv är inbjudningskort till bröllopet: ”bitar av ett liv som planerats och fantiserats men aldrig förverkligats”. Personhistoria vävs ihop med modern samhällshistoria om krigets villkor i detta lågmälda drama där ett jag kommer till insikt om vad kärlek är: ”Det enda som hjärtat fortfarande lyssnar på och förstår: dödens motsats”.
