För några år sedan började jag läsa Jan Kjaerstads Förföraren, den första delen i trilogin om den karismatiske programledaren och tv-innovatören Jonas Wergeland. Av någon anledning tog jag mig aldrig förbi de första 40 sidorna, och boken förblev oläst. Samtidigt hörde jag hur folk i min omgivning överträffade varandra i lovsånger över Kjaerstad, och kände väl nånstans att fasen, jag borde nog ändå… men så blev det inte – förrän nu.
Historien tar sin början då Wergeland kommer hem till sin villa i Oslo och hittar sin hustru död på isbjörnsfällen framför öppna spisen. Ungefär där känns det som att någon sätter fart på ett mynt och börjar snurra iväg det över bordsskivan. Anekdoterna från Wergelands liv börjar räknas upp, spinner iväg, kommer slag i slag och följer någon slags riktning – till en början verkar den slumpartad, men efterhand framträder spiralformen tydligare.
Vi får lära känna Jonas familj; den milde organisten till far, den snett leende stålverksarbetande modern, hans brådmogna syster och radikale bror, farmor, farfar, morbror, kusiner, faster och så mormor förstås, som tror att hon är Winston Churchill. Och vi blir introducerade för Jonas vänner och bekantskaper, som också har varit med och format hans liv; Nefertiti först och främst, Axel, Gabriel Sand, alla Jonas älskarinnor genom åren, tuareger och kineser och en självmordsbenägen amerikan – och Margrete och hennes far diplomaten, icke att förglömma. Vi får också uppleva tidsåldrarna, årtiondena, livsfaserna – alla stadier som Jonas och resten av världen går igenom; 50-talet, studenttiden, barndomen, äktenskapet, besöken hos faster Laura, samtalen med Gabriel och äventyren med Nefertiti… Sammantaget kanske inte alla, men väldigt många av de upplevelser, relationer, erfarenheter, drömmar och roller som utgör en person. Och genom den här spiralformade vansinnesfärden över bordsskivan framträder Jonas Wergeland – en sida av honom – som ett ansikte ur ett sköldpaddsskal.
Som jag har förstått saken, så förs ordet i de tre böckerna av tre olika berättare, en för varje version av den långa och komplicerade berättelsen om Jonas Wergeland. Vem som var den allvetande berättaren i Förföraren vet jag inte, men jag hoppas att det kommer att förklaras för mig i någon av de efterföljande delarna Erövraren och Upptäckaren. Jag misstänker också att den bilden av Wergeland som förmedlas här, hur diffus och svårgripbar den än är, kommer att göras ännu mer komplicerad när den kompletteras med de andra porträtten.
Titeln, Förföraren, anspelar på Wergelands erotiska inverkan på kvinnor men också på hans betydelse för det norska folket. Som tv-personlighet har Wergeland haft ett stort uppdrag: att få det norska folket att tänka stort. Ett stort antal av bokens kapitel ägnas också den TV-serie Wergeland producerade i slutet av 1980-talet, som hette just Att tänka stort. Det är i beskrivningen av den här programidén som min enda egentliga invändning mot romanens innehåll formas – om man beskriver ett fiktivt tv-program som i sin tur handlar om Norges 23 största historiska personligheter genom tiderna, och man bemödar sig att tala om att det både är män och kvinnor som porträtterats i serien, ska det vara helt omöjligt att återge åtminstone ett av de kvinnliga porträtten då? Jag instämmer i att Ole Bull, Fridtjof Nansen och Knut Hamsun är superkändisar, men Ada Krogh, Liv Ullman, Sonia Henie och Sigrid Undset då? Nää, bakläxa för Kjaerstad! Och en lite halvunken smak i munnen för i alla fall den här bibliotekarien.
Men självklart är det en fantastisk roman och självklart kommer jag att läsa fortsättningarna – fast inte omedelbart. Jag måste få smälta den här upplevelsen först, innan jag pallar vrida kalejdoskopet fler varv…
Finns boken inne på biblioteket?
/Sara
Once är en underbart gullig film i samma anda som The Commitments, om du minns den gamla godingen. Den manlige huvudrollsinnehavaren var faktiskt också med när det begav sig. Konstigt nog har den här feelgood-filmen gått mig och den svenska biomarknaden ganska obemärkt förbi, för att inte säga fullständigt obemärkt.
I dagarna hamnar Ida Lindes andra roman Om jag glömmer dig blir jag en annan i recensenternas händer, i bokhandlarnas skyltfönster och i bibliotekets ”personalen tipsar” hylla. För två år sedan gjorde Ida debut med diktsamlingen Maskinflickans testamente, och hennes magiska språk återkommer i den andra boken, som kommer närmare romanformen – men ändå inte, gränser suddas ut och läsupplevelsen etsar sig fast.
