Vad ska man tycka egentligen…?

Jag blev väldigt fascinerad av bröderna Coens film No country for old men. När boken som ligger till grund för filmen äntligen kom på svenska ställde jag mig ivrigt i kö på den. Och som jag har väntat! Den som väntar på något gott får ju som bekant alltid vänta för länge. Men nu när jag har läst den så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.

Filmen var fascinerande för att mitt i all sin enorma vapen- och våldsfixering var huvudpersonerna ändå på något konstigt sätt trovärdiga. Därför blev jag så nyfiken på boken bakom filmen. Var de här personerna lika knäppa i Cormac McCarthys version? Och jodå, nog är de knäppa alltid. Men det känns som att läsa filmmanuset. Varenda liten scen är med och ingenting mer. Om man förväntade sig någon mer förklaring till personernas beteende så blir man besviken. Och det blev jag. Men å andra sidan kunde jag inte heller lägga boken ifrån mig, så kanske var den ganska bra ändå.

När man läst boken först och sedan ser filmatiseringen blir man ju ofta besviken. Det fattas händelser och stämningar som man själv fastnat för i boken. Men kanske fungerar det tvärtom också, om man ser filmen först och sedan läser boken så blir man också besviken. Men jag har svårt att tro att jag fastnat i boken om jag inte haft några förkunskaper. Utan sin knäppa frisyr blir den här galna massmördaren helt enkelt bara galen.

Vad tycker du? Läs boken och lämna en kommentar. För jag kan som sagt inte bestämma mig. Men framförallt, se filmen!

Finns boken inne?

Finns filmen inne?

Här hittar du fler böcker av Cormac McCarthy

/Anna B

”Väx upp för h-e!”

Vilket genidrag av SVT att direktsända Henrik Schyfferts sista föreställning av showen The 90’s – ett försvarstal! Själv upptäckte jag det av en ren slump och fick en oväntad helkväll tillsammans med en av min ungdomstids absolut största idoler.

Det är väl knappast någon som behöver en presentation av Henrik Schyffert, va? Om jag säger Knesset, Glenn Killing, Hassan, Nilecity, Spermaharen, Fyra nyanser av brunt och Parlamentet, då tror jag att ni vet vem jag snackar om. Framför allt var Schyffert stor – jättestor, GIGANTOID! på 90-talet, eftersom han frontade dels humorgänget bakom ovan nämnda radio- och tv-shower och dels rockbandet Whale (som ni ser i Youtube-klippet överst på sidan). Schyffert var ascool, skitsnygg, galet rolig, inne, på, het, vad du vill. Alla kidsen i min ålder, dvs. som gick på högstadiet och gymnasiet under 90-talet, såg ALLT som han medverkade i, och härmade ALLT han gjorde. Testa på en 30plussare i din närhet -namedroppa Lol Tolhurst och Nate Dogg, börja nynna på Lou Reeds gamla dänga Walk on the Wild side eller Brand New Heavies Dream come true, eller fråga hur många bultar det finns i Ölandsbron (kom ihåg att berätta att det är en utslagsfråga - Uutslaagsfwååga!). Gör det och se vad som händer! Det torde vara bevis nog på att ett enda tv-program faktiskt KAN ge outplånliga avtryck på en hel generation…

Men showen The 90’s var inte en upprepning av samma humor som jag precis hänvisade till. Visst var det roligt, ibland låg jag och skrattade så jag grät i tv-soffan, men det var inte alls det som var huvudsyftet. Schyffert ville framför allt göra upp med sin egen roll som humorist, och den uppgörelsen blev emellanåt både plågsam och privat. Skrattet kom av sig både en och två gånger, hos mig såväl som hos publiken på Cirkus. Däremot var den full av gamla nostalgiska bakåtblickar till ett årtionde då ironi blev en folkrörelse och allt gick att skämta om. Det var också en slags katarsis för Schyffert själv, där han en gång för alla tog steget bort från barndomen och in i vuxenlivet. Uppmaningen att växa upp för h-e kom tydligen från rätt många håll till slut, inte minst från de gamla fansen.

Ni kan se hela programmet på SVT Play. Det ligger uppe t.o.m. den 23 juni.

/Sara

”Luuugn och tuuuung!”

 

Det är mantrat som jag ska rabbla tyst för mig själv lite senare i sommar. Lugn och Tung. Alternativt Ner och Ut. Neeeer och Uuuut. Men härregud, varför i hela fridens namn då?! undrar såklart vän av ordning. Det låter ju helt vrickat? Jo, förvisso. Normalbegåvade, friska människor går inte runt och muttrar Lugn och Tung, Ner och Ut för sig själva – utom när de har gått profylaxkurs och håller på att föda barn. Då känns det med ens förfärligt motiverat att påminna sig själv om dessa nyckelbegrepp. (Lugn och tung är det som jag ska vara, Ner och ut är den riktning som barnet ska ta. För er som undrade.)

Själv avslutade jag och min bättre hälft igår en tvådagarskurs i profylaxandning och mental förberedelse inför förlossningen. Tillsammans med ett tiotal andra höggravida par satt vi i en ring och flåsade, låtsas-krystade, brölade som brunstiga älgar, gnuggade varandra på olika kroppsdelar och visualiserade svala bergsbäckar och vajande sjögräs för vårt inre öga. Det var helt ljuvligt.

Jag kan absolut rekommendera profylax till alla som är gravida och vill lära sig mer om hur man förbereder sig inför förlossning. Anna Wilsby är en känd profil inom detta område, tillika barnmorska. Hon har bl.a. skrivit boken Innan du föder, och medverkar i Maria Wigbrants Stark, glad, gravid. För övrigt slukar jag förstås det mesta jag kommer över om graviditet, förlossning, amning och barnets första år. Och förkastar det som inte föll mig på läppen. På Tumba bibliotek finns det en särskild hylla för såna som mig (och såna som har hunnit lite längre i sitt föräldraskap): Föräldrahyllan. Här har vi samlat böcker, film, tidskrifter och annat material som är intressant för småbarnsföräldrar, och det är indelat i olika avdelningar, t.ex. Psykologi, Medicin, Hus och hem, etc. Fråga efter den nästa gång du kommer dit!

Vad finns på Föräldrahyllan?

/Sara

Smygöppningen av Fittja bibliotek

Fittja bibliotek Torsdag 15 maj

Fittja bibliotek Måndag 18 maj

Idag kl 12. ”smygöppnade” Fittja bibliotek (den STORA invigningen äger rum 29 augusti). Äntligen! Tänkte nog alla barn som dök upp efter skolan och utforskade sagoborgen och testade den nya utlåningsmaskinen. De senaste veckorna har personalen i Fittja slitit som tusan för att biblioteket ska bli klart i tid, det putsades ända in i det sista, men klart blev det och så fint det blev! På bilderna ovan ser ni hur mycket som skedde på bara några dagar. Bilderna nedan visar det nya snygga biblioteket.

I sista bilden dansar Botkyrka Community Teater omkring bland de nya hyllorna.

Kom och utforska det nya biblioteket!

Läs mer om nya Fittja bibliotek

/Andrea

Siri Hustvedt

Det har blivit Siri-feber i kretsen kring mig. Plötsligt har flera av mina vänner upptäckt denna fantastiska författare, samtidigt, och blivit lika begeistrade allihop. Det är så lätt då att dra på sig det överlägsna leendet och säga ”Jasså Siri, jaa henne upptäckte jag ju för mååånga år sen… Visst ÄR hon helt underbar? Jag skulle särskilt rekommendera den här och den här boken, för att du ska få en så komplett bild av hennes stilistik som möjligt…” Så det gör jag förstås, hehe.

Fast. När jag ska börja rekommendera romaner så inser jag två saker: dels att det inte finns så många att välja bland – tacka 17 för att man måste läsa allihop då. Och dels att det var så länge sen jag läste vissa av dem att jag inte längre kan redogöra för innehållet. Det enda jag minns av dem är att de är jättebra, och det hävdar jag envist. Men varför? Njaa, där blev det lite svårare…

Den romanen jag läste senast, och som jag därför minns bäst, är The sorrows of an american eller Sorgesång, som den heter på svenska. Där drabbas den medelålders, frånskilde och smått patetiske psykoterapeuten Erik Davidsen av både sorg, förvirring, frustration och förälskelse. Hans far går bort och efterlämnar en del brev av okänt ursprung. Tillsammans med systern Inga börjar Erik göra efterforskningar och inser att han nog aldrig riktigt känt sin egen far. Dessutom får Erik ett par nya grannar i form av den västindiska, unga, ensamstående mamman Miranda och hennes dotter Eglantine (vilket namn! som poesi…). Erik blir förälskad i Miranda och förtjust i Eggy (som dottern kallas) och dras gradvis längre och längre in i deras liv – vilket inte alltid är helt hälsosamt.

Många recensenter har betonat hur Hustvedt i Sorgesång använder sig av temat självbild/image och hur hon låter sina karaktärer genomgå gradvisa metamorfoser. Jag håller med om att det är ett centralt tema i boken. Erik har en självbild som han tvingas omvärdera, liksom den bild han har av både sin far, mor och syster. Mirandas självbild står i skarp kontrast till den bild Erik får av henne, hennes exman går på jakt efter människors innersta väsen med kameran som vapen, vilket drabbar både Miranda och Erik hårt. Dessutom behandlar Erik patienter vars sjukdom kännetecknas av förvrängd självbild, och där korrigeringen av densamma innebär tillfrisknande. Men ett annat, minst lika viktigt tema är staden där de bor, New York – eller Brooklyn, för att vara mer exakt. Det är också något som går igen från Hustvedts tidigare romaner Vad jag älskade och Ögonbindeln, liksom i hennes make Paul Austers verk. Det utpräglat newyorkska, eller brooklynska, är kanske svårt att identifiera för en svensk (och lika svårt att beskriva), men efter ett par böcker hittar man det. Det är något med attityden hos människorna, myllret på gatorna, samtalen, bristen på samtal…

Om du redan är ett inbitet Hustvedt-fan, eller om du bara är nyfiken och vill veta mer om henne, så tycker jag att du ska gå på Kulturhuset tisdagen den 19 maj kl. 19. Då möter nämligen SR:s Marie Lundström denna fantastiska författare i Hörsalen. Läs mer om evenemanget här.

Vad av Siri Hustvedt finns inne på biblioteket?

/Sara

Hjälp Peter Englund med snön

Maj månads boktips på bibliotekets hemsida är Stridens skönhet och sorg av Peter Englund.  Vill du veta mer om denna historiker, författare och ledamot av Svenska Akademien så kan du med fördel besöka hans hemsida. Jag har alltid tyckt att Englund verkar vara en hyvens människa och när jag kollar runt på hans hemsida blir jag än mer övertygad om att jag har rätt. Make till ödmjuk person får man väl leta länge efter; han har en hel avdelning där han listar faktafel i sina egna böcker. Fel  som uppmärksamma läsare har skrivit till honom och berättat om. Hittar man ett riktigt saftigt faktafel kan man tom få en belöning.

Är du en av dessa kunniga och uppmärksamma läsare? Då behöver Englund din hjälp. Han håller på med ett nytt bokprojekt och det ska bli en kulturhistoria om snö. Nu vill han ha tips på källor som kan vara användbara. Läs mer här. Har du ett riktigt bra tips väntar belöning. Han är inte bara ödmjuk, han är generös också.

/Anna B

Mare Kandre

 

Foto: Ulla Montan

Jag var förmodligen inte den enda som fascinerades över Mare Kandres författarskap efter att ha sett dokumentären om henne på svt nyligen. För mig är hon faktiskt ganska okänd – jag höll aldrig riktigt i hennes böcker, de fanns inte i min närhet, det var ingen som tipsade mig om henne. När hon plötsligt dog 2005 hörde jag hennes namn för första gången, läste ett långt reportage i 00tal, köpte ”Aliide Aliide” i en bokhandel i Helsingborg (men tog mig sen aldrig tid att läsa den). Men nu ska jag återuppta intresset: för klart att jag blir intresserad av en författare som jämförs med Kafka och Dostojevskij, som skrivit pretentiösa punktexter och förebådat sin egen död.

Se ”Mare Kandre – Det är jag som är ett geni!”

Böcker av Mare Kandre i biblioteket

/Andrea

Göra gott av Trude Marstein

Norska Trude Marstein har hittat på en riktigt bra idé till sin bok och hon genomför det med bravur. Kollektivroman kallas det visst.

Miljön är en liten norsk småstad och huvudpersonen är en helt vanlig man eller kvinna, ung eller gammal, rik eller fattig, lycklig eller olycklig… Ja, alltså huvudpersonerna är hur många som helst. Några få sidor får vi följa en person och sedan byter Marstein fokus till någon annan och någon annan och någon annan… Man får en liten inblick i en persons liv, sedan kanske den tillfällige berättaren träffar en nära vän eller bara slänger en blick på någon helt okänd. Då får den personen fortsätta och berätta lite av sin livshistoria. Jag vet inte hur många personer man får bekanta sig med, men alla känns de helt äkta och trovärdiga. Det är som att tjuvläsa en väldig massa dagböcker.

Det finns ingen början och inget slut, det bara pågår. Ibland bryr jag mig inte nämnvärt om den tillfällige huvudpersonen, men jag kan ändå inte hoppa över något för jag vill absolut inte missa själva överlämnandet till nästa person. Och ibland blir jag helt förtvivlad när jag förstår att den här personens tid är utmätt. Jag vill så gärna veta hur det går och kanske, kanske hinner det ordna sig innan…hoppsan, jaha, byter hon till den personen nu!

Det låter krångligt, men det är istället helt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Allt utspelar sig i en liten stad, det finns beröringspunkter både på de mest och minst väntade sätt. Personer och händelser återkommer och sakta får man veta lite mer och lite mer och lite mer…

Fantastiskt bra gjort! När kommer nästa bok, Trude Marstein?

/Anna B

Finns boken inne?