Norska Trude Marstein har hittat på en riktigt bra idé till sin bok och hon genomför det med bravur. Kollektivroman kallas det visst.
Miljön är en liten norsk småstad och huvudpersonen är en helt vanlig man eller kvinna, ung eller gammal, rik eller fattig, lycklig eller olycklig… Ja, alltså huvudpersonerna är hur många som helst. Några få sidor får vi följa en person och sedan byter Marstein fokus till någon annan och någon annan och någon annan… Man får en liten inblick i en persons liv, sedan kanske den tillfällige berättaren träffar en nära vän eller bara slänger en blick på någon helt okänd. Då får den personen fortsätta och berätta lite av sin livshistoria. Jag vet inte hur många personer man får bekanta sig med, men alla känns de helt äkta och trovärdiga. Det är som att tjuvläsa en väldig massa dagböcker.
Det finns ingen början och inget slut, det bara pågår. Ibland bryr jag mig inte nämnvärt om den tillfällige huvudpersonen, men jag kan ändå inte hoppa över något för jag vill absolut inte missa själva överlämnandet till nästa person. Och ibland blir jag helt förtvivlad när jag förstår att den här personens tid är utmätt. Jag vill så gärna veta hur det går och kanske, kanske hinner det ordna sig innan…hoppsan, jaha, byter hon till den personen nu!
Det låter krångligt, men det är istället helt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Allt utspelar sig i en liten stad, det finns beröringspunkter både på de mest och minst väntade sätt. Personer och händelser återkommer och sakta får man veta lite mer och lite mer och lite mer…
Fantastiskt bra gjort! När kommer nästa bok, Trude Marstein?
/Anna B
Etiketter kollektivroman, Norge, Trude Marstein
